När e-spelet "Might & Magic: Clash of Heroes" blev tillgängligt att ladda ned gratis för alla Xbox Live Guld-medlemmar gladdes jag väl. Spelet hade länge legat på min intresse-lista, då det jag läst och sett från spelet bara lovade gott, så det var en mycket välkommen gåva! Nu har jag spelat flertalet multiplayer-matcher mot mina f.d. vänner och även forcerat det matiga story-läget. Så kommer då åtta synpunkter på spelet. 8 bitar ur Might & Magic: Clash of Heroes.
1. Clash har en solid kärna
Det blev snabbt uppenbart hur fantastiskt roligt det grundläggande elementet i spelet var: Striderna. Tänk dig schack. Tänk dig Bejeweled. Tänk dig det ursprungliga Heroes of Might and Magic! Tänk dig alltsammans på en gång.
Ja, Clash of Heroes, lyckas blanda bitar av strategi, pussel och ren och skär tur till en uppfriskande cocktail som trots allt fortfarande hälls upp i samma bekanta Might and Magic-glas. Släcker alla sorters törst, kort och gott!
2. Clash's story-läge är tappad fågelunge (fragment 1 av 4)
Jag gav mig inte in på spelets story förrän jag spelat några matcher mot vänner och var då redan övertygad om spelets briljans. Just därför kändes sveket desto större när jag förstod att allt kring story-läget var en undermålig soppa kokad på komponenter av bra idéer som aldrig fick utforskas.
Allt börjar med att en spännande karta målas upp för spelaren och förväntningarna på de äventyr som ska få upplevas där börjar bubbla upp i mig! Så hörs en berättarröst avslöja litet bakgrund och exposition och jag tappar flinet totalt. Inledningen stinker, som om skriven av Stephenie Meyer. Och värre ska det bli.
3. Clash's story-läge är en tappad fågelunge (fragment 2 av 4)
Så möter vi våra hjältar som ska göra oss sällskap under äventyret. Vad kan jag säga om dem som en bit sandpapper inte redan har sagt? Vi har en alvtjej som är duktig med pilbåge, vi har tre människo-syskon, med tre distinkta nyanser av brunt (högfärdig, ödmjuk, trotsig), slutligen en till människa, tror jag, som inte har någon karaktär alls. Det är svårt att med ord beskriva varför dessa karaktärer är så tråkiga. Allt de säger är enfärgade pastischer, slätstrukna plattityder och intetsägande klyschor. Som om Tolkien bara skulle tappat lusten och sagt "äh, fasiken, så ovärt att orka ge mina karaktärer trovärdighet och mänsklighet!".
4. Clash ser ut som en påse godis!
Jag förlät till en början Clash of Heroes bajsiga story, eftersom spelet sprudlar och sprakar av färger och skarp design. Det ser löjligt bra ut och jag kan nästan smaka på färgerna! Mina små figurers attack-animationer, den vackert tecknade världen och designen på flera av karaktärerna: Det är en fröjd för ögat! Ögongodis!
5. Clash's story-läge är en tappad fågelunge (fragment 3 av 4)
Jag blev nästan arg då jag förstod att spelets story kunde varit hur bra som helst! Alla ingredienser finns där: En ung alvflicka ser sitt hem och sina skogar brännas till marken, tre syskon slits isär och prövas på varsitt håll, en flicka mister sin mamma och måste finna styrkan att orka vidare. Allt detta medan en komplott mellan demoner och en okänd förövare sakta trasslas ut. Låter inte detta som potential till en intressant berättelse? Jag tycker det. Men som det hanteras här, ja, det är hutlöst obrytt. Ingenting leder till något intressant, karaktärerna hanterar sina respektive kriser på ett mycket sömnigt manér. Från början till avslut kan handlingen sammanfattas med ett ord: Misskött.
6. En av bossarna är en tjockis, med en enorm mun mitt på magen, som förvandlar dina trupper till hamburgare och varmkorv och sedan äter upp dem.
Ja, det räcker väl?
7. Clash's story-läge är en tappad fågelunge (fragment 4 av 4)
Jag är egentligen färdig med att berätta om varför storyn luktar svettig fotbollsstrumpa. Men som tillägg kan jag säga att det tog mig mer än 50 timmar att ta mig genom härligheten. 50 timmar inkluderar i och för sig visst grindande och samlande av alla hemliga trupper och artefakter. Men vet du vad: Du vill verkligen ha de där hemliga trupperna och artefakterna, för du använder dem i multiplayer-matcherna! Och därför bidrar det till missnöjet i story-läget: Du är tvungen genomlida en mindre en medioker handling, som tar lika lång tid att varva som ett Zelda-spel, bara för att få ut mesta möjliga av den del som faktiskt är riktigt bra i Clash of Heroes. Och apropos...
8. Clash är den stora vänskapsdödaren, in a good way!
I sällskap av en vän så skiner spelets kärna som en diamant: Jag har inte tråkigt då jag smiskar till min kompis med en livsfarlig och fulladdad Death Knight som väntat 6 omgångar på att få skynda på kompisens ultimata öde. Samtidigt är det få saker som fått mig så förbannad, som när alla kompisens trupper verkar trilla in precis som denne vill, medan mina bångstyrigt vill ställa sig så fel som det bara är möjligt. Jag har skrikit, skrattat, svurit och surat då jag gått från vinst till förlust till vinst och sedan förlust igen. Upp och ner, men aldrig tråkigt. Så ska en multiplayer-sten dras!
Som slutsats kan jag bara rekommendera detta spel! Låter det konstigt, då merparten av denna text lägger vikt på minusvågen? I slutändan är det spelets kärna som väger tyngst, och trots en bedrövlig story-kampanj så är det med/mot dina (o)vänner du främst kommer spela och njuta av detta spel. Och här levererar
Might & Magic: Clash of Heroes ett mäktigt spel. Varning utfärdas dock, för att spelet kan få dina vänner att säga upp bekantskapen med dig.
- Demons? Slow down Anwen, what happened to your clothes?
